Something new.

Jag kände att jag behövde ett nytt forum. Bloggar härifrån ett tag:

http://www.teachmehowtofight.blogspot.com/

Dismay.

Hata före detta lärarhögskolan!!! Fast besluten som jag är att ta en magister- och en lärarexamen har jag snart tillbringat ett och ett halvt år i vad som tidigare kallades lärarhögskolan och som nu, som tur är, tagits över av Stockholms universitet. Tyvärr har övertagandet ännu inte hunnit förändra undervisningen som bedrivs på de institutioner som var kopplade till lärarhögskolan så jag har varit tvungen att dras med den fruktansvärt låga standarden på undervisningsinnehåll, lärare och pedagogiska metoder som före detta lärarhögskolan tillhandahåller. Hemskt att man måste lida sig igenom detta för att få en examen. Förstår inte hur människor som gått denna utbildning från början till slut har orkat!! Det är klart, om den första utbildningen man påbörjar är i regi av lärarhögskolan vet man ju inte vad man ska kunna förvänta sig av en högskoleutbildning och är helt utlämnad till lärarhögskolans våld.

Jag har som tur var inte tvingats dras med lärarhögskolan så länge, men den korta tiden som jag har varit i kontakt med den har gett mig nog på fötterna att helt tvivla på hela det svenska skolväsendet, från förskola till högskola. Det finns mycket som funkar och mycket som är bra men det finns också mycket som är helt katastrofalt dåligt.

Det skulle vara svårt för att inte säga lönlöst och omöjligt att argumentera emot att ett fungerande samhälle inte skulle behöva en stark och kompetent lärarkår. Vare sig vi vill eller inte så innehar skolsystemet en avgörande funktion för individers utveckling till samhällsmedborgare. Och vad är då inte viktigare än att den utbildning som ska förse vårt samhälle med kompetenta lärare lever upp till de krav som ställs?

Ett stort problem med lärarutbildningen är att när man känns det som att man inte ens vet vart man ska börja och lappa och laga. Allt är fel. Hela den grundläggande idéen med utbildningen borde rivas upp och tänkas om. Visst kan man peka på specifika fel som jag och andra uppmärksammat och förvånas över:

Lärarnas kompetens: Man har inte förstått den litteratur man själv undervisar i. Visst, Vygotskij kan vara svår men det är ingen ursäkt.

Pedagogiken: Helt Piagetskadat; lämna över allt till studenterna, inte en utmanande lärare så långt ögat kan nå.

Undervisningsinnehåll: Kurser som helt saknar relevant syfte och som tar upp samma saker gång på gång. Har man läst Piaget och Vygotskij från ett skevt perspektiv med tveksamt syfte blir det inte bättre om man gör det från ett annat lika skevt perspektiv med lika tveksamt syfte.

Didaktiska metoder: Grupparbeten!! Need I say more.

Helheten: Det viktigaste av allt. Man får en känsla av att lärarna inte vet och inte har en tilltro till vad de sysslar med. Lärarutbildningen är inte satt i någon kontext utan framstår som en avart som verkar på långt avstånd från universitetet, både vad gäller undervisning och rent lokalmässigt. Som ämnselärare kan man ju tänka sig att man skulle gynnas av att studera sitt ämne och samtidigt få tillgång till medel som hjälper en att förklara hur man kan göra den egna kunskapen begriplig för andra. Tror också att förståelsen av ämnet skulle gynnas av att man faktiskt tvingas bryta ner och klargöra begrepp.

Och man skulle kunna fortsätta in absurdum...

Under tiden lärarutbildningen rustas upp borde det vara stopp på intagning av studenter. Skydda studenterna från att lägga ut pengar på en utbildning som inte lever upp till en god standard och skydda samhället från risken att stå utan kompetenta lärare. Jag ser svart. Hela skolsystemet känns som ett sjunkande skepp där engagerade lärare öser vatten så det står härliga till men utan resultat. Skeppet håller på att sjunka. När är det nog kan man fråga sig.

Pictures.

Min kamera finns alltid i min närhet. Att fotografera är för mig att bevara en sinnesstämning. När jag tittar på bilder jag tagit minns jag hur jag kände vid det specifika tillfället, känslan kommer tillbaka, ibland starkare än vad jag mindes den som vid tillfället.

Ofta är det här förknippat med ett visst slags ljus. Ljus har en stor inverkan på mig, det försätter mig i olika sinnesstämningar. Att fota blir således ett sätt att bevara och minnas ett ljus och därmed en sinnesstämningen.

Paris, utanför Louvren. Jag, pappa och bror. Sen eftermiddag. Vår. Varmt. Vill tillbaka!!




















Om jag inte minns fel skriver Camus ofta om ljus i sina romaner. Måste läsa om men som jag minns det finns solen och dess inverkan på karaktärerna med som en betydelseskapande funktion, i alla fall i Främlingen.

Det fantastiska med bilder är att de kan ge en starkare känsla än den som var gällande vid ett visst tillfälle. Den positiva och förväntansfulla känslan jag får av bilden här ovan har förstärkts av det faktum jag efter jag tagit bilden gick på det underbara museet och fick se konst som jag älskar samt att resan var väldigt lyckad. Minnen som detta är helt enkelt ovärderliga. Det finns tillfällen jag önskar att jag inte mindes så mycket som jag gör. Positiva minnen av en tid som inte kommer tillbaka kan vara smärtsamma. Men samtidigt finns det inget som kan ersätta positiva minnen. Utan minnen skulle vi famla i blindo i en värld full av intryck. Minnen ger oss referensramar och formar till viss del våra personligheter. Utan minnen, vem skulle man då vara? Samtidigt kan man ju fråga sig: Hur handskas man med minnen som satt djupa och oläkbara sår?

Nothing new, nothing new.

Inte fått mycket gjort idag. Inte haft suget. Inte haft lusten. Inte haft orken.

Vaknade sent. Trött efter helgen. Känt mig efter hela dagen. Typisk måndagskänsla. Men alla dagar kan inte vara produktiva dagar. I och för sig kanske det skulle vara bra om fler dagar var lite mer produktiva men då skulle jag behöva tillåta mig själv att göra andra saker och inte känna att jag får dåligt samvete om jag inte arbetar med uppsatsen. Men den måste bli klar!! Jag vill göra andra saker. Läsa andra saker, skriva om andra saker. Visserligen är jag rätt fri i mitt skrivande men samtidigt måste man anpassa sig till väldigt strikta ramar. Undrar hur skrivandet skulle te sig om man inte behövde anpassa sig till ramarna och bara fick i uppgift att behandla ett ämne, skriva om vad andra människor tänkt och hur man förhåller sig till det. Kanske från ett mer personligt perspektiv, kanske mer som ett experiment, kanske som fiktion.

Hur skulle våra liv te sig utan fiktion frågar jag mig ibland. Otroligt, för att inte säga helt olidligt, tråkiga blir svaret.

To Those it May Concern.

Internet Is for Sure the Devil in Disguise.

Klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick........ och vart hamnar man.... ingenstans egentligen. Man klickar och klickar vidare. Ny bilder och texter. Ord, ord, ord. En färd med okänt mål. Men vart hamnar man och vad får man reda på? Vad säger deessa texter och bilder. Inte mycket nytt. Det blir en drog. Man är fast i sitt egna begär av att vilja veta mer. Att vilja få reda på något som tycks vara undangömt, något som man tror ska uppenbara sig efter nästa klick. Men icke. Så vad gör man? Man klickar vidare.

Jag blir lika förvånad varje gång jag fastnar i klickandet och lyckas fördriva en mängd tid till att varken bli klokare eller lyckligare utan enbart mer frustrerad över att återigen komma till insikten att det undangömda inte uppenbarade sig idag heller. Jag lyckas ta mig tillbaka till min uppsats och texter som till skillnad från det mesta på nätet sätter igång tankeprocesser i hjärnan som faktiskt ger någonting. Bearbetandet av dessa texter är svårt, tidskrävande och känns ibland oöverstigligt men faktum är att detta arbete har gett mig något som är helt ovärderligt. Dessa texter utlovar inga svar eller quick fixs utan de skapar störningar, stannar kvar i huvudet och får mig att tänka i nya och annorlunda banor och att kunna möta världen med nya tankar och idéer är för mig mer värdefullt än något annat. Att öka sitt referenskapital och därmed öka möjligheterna att förstå mer ger helt enkelt mer och kan omöjligtvis ersättas av ändlöst klickande. Trots denna insikt klickar jag vidare.... Jag tror fortfarande att det finns något som väntar bakom nästa dörr, ett klick bort.

To Write.

Jag ska börja skriva igen. Jag vill och jag ska. För tillfället har jag tid. På tok för mycket tid egentligen. Tid kan han en handlingsförlamande inverkan på mig samtidigt som det är just tid som jag värdesätter allra mest. Jag har tid och jag läser. Läser, läser, läser... Får lust att kasta mig ut i den ström av ord som hela tiden forsar. Får lust att skriva, bearbeta det jag läser, delta i ett ständigt pågående samtal. Men jag blir stående på kanten. Jag observerar, tar in och funderar som alltid. Att våga kasta sig ut...

Bredvid mig på skrivbordet har jag en massiv hög med underbara och svårgenomträngliga böcker och texter. Litteratur som jag har samlat på mig och vars ord och idéer lagrats någonstans inom mig. Det är fascinerande hur texter kan ta sig in i ett medvetande och tidvis skapa kaos men också insikt. Meningen är att allt det som nu lagrats i mig ska finna sin väg ut genom mina fingrar, in i ordbehandlingsprogrammet och ut på papper i form av en d-uppsats. Alla dessa texter och tankar ska struktureras och skapa ny mening. Jag känner lust.

Bland högen av böcker har jag en favorit för tillfället. Maurice Blanchot - The Book to Come. Vilken sida man än slår upp i denna bok fångar den mig som läsare och både förvirrar och klargör omvartannat. Det är som en väv av tankar som går runt och tycks motsäga sig själva men samtidigt kommer fram till något, till en kärna, till en insikt. Han skriver om Joubert, författaren som aldrig skrev en bok.

"Joubert had this gift. He never wrote a book. He only prepared himself to write one, resolutely seeking the right conditions that would allow him to write. Then he forgot even this aim. More precisely what he sought, this source of writing, this space in which to write, this light to define in space, demanded of him and asserted in him characteristics that made him unfit for any ordinary literary work, or made him turn away from it. He was thus one of the first entirely modern writers, preferring the center over the sphere, sacrificing results for the discovery of their conditions, not writing in order to add one book to another, but to make himself master of the point whence all books seemed to come, which, once found, would exempt him from writing them."

Tänkvärt. Att skriva är att begränsa. Att låsa fast. Men samtidigt är att skriva att visa och klargöra, att öppna upp för tolkning. Som man kan kämpa med att försöka klargöra något i ord men ändå känna att det inte går... Det som är så paradoxalt och slående med de extremt korta bitar av texter av Joubert som man får ta del av i The Book to Come är att de tycks säga allt. Joubert skrev korta rader om det han såg och upplevde. "The coolness during the summer", "The occupation of watching the time flow by" "The black hair in the tomb". Snapshoots från verkligheten, skrivna under slutet på 1700-talet. För mig träder bilderna fram starkt och tydligt. Starkare än någon roman någonsin skulle kunna åstadkomma. Blanchot har så klart mer att säga om detta och det är möjligt att Jouberts texter inte alls skulle kännas så märkvärdiga om inte Blanchot med sina tankar och ord visat vägen.

Efter att ha hängivet mig till och förlorat mig i det litteraturvetenskapliga fältets labyrintliknande värld har jag vid återkommande tillfällen slagits av hur betydelsefulla litteraturteoretiker och filosofer är för läsning av litteratur och för uppbyggnadet av en tankesfär. För mig träder dessa stora tänkare fram som stöttepelare men också som en typ av författare. De läser verk och skriver om dem och tillför verken något som kanske eller kanske inte fanns där innan. Att inte bara läsa litteratur utan att läsa om litteratur är att delta i ett samtal som allt som oftast handlar om mer än det specifika verket. Det är sannolikt också av denna anledning jag ofta förlorat mig i labyrinten. Jag antar att för att kunna delta i det litteraturvetenskapliga spelet måste man spela annars skulle litteraturvetenskapen inte kunna existera som en vetenskap.

Insight.

Efter att ha ögnat igenom papperna inför höstens terminstart insåg jag plötsligt, som om att jag inte redan var på det klara med detta, att jag inom ett år om allting går som det ska kan titulera mig färdigutexaminerad lärare... "Gulp..." var min första reaktion. Färdig... Klar... Redo att möta världen, stå på egna ben och finansiera mitt leverne utan varken statligt eller familjärt stöd... Skrämmande...
Min andra reaktion efter denna insikt var: "Varför skrämmer detta mig så mycket?"Det är ju faktiskt det här jag strävat efter den senaste tiden. Att leva på studiebidrag och jobba extra och sedan ändå knappt ha pengar över så det räcker har allt mer börjat kännas som ett kapitel som det är dags att avsluta.
Antar att gå framåt inte alltid är lätt. Att söka förändring samtidigt som man inser att förändringen kommer innebära att något som man tycker om kommer att gå i graven ger upphov till en ambivalent känsla. Sorg, oro och ångest varvas med lycka, förväntning och spänning. Allt i ett vilket mest av allt kan samlas upp i en stor känsla av förvirring. Jag vet att det är den här vägen jag vill gå, vet bara inte om jag är redo ännu...

Silence.

Mycket tid och uppmärksamhet har riktats åt ett håll. Andra saker har ägnats mindre tid... Bra eller dåligt? Vet inte än... Både och kanske. Saknar lite allt möjligt för tillfället men känner men ändock lugnare om mer harmonisk än på länge. Av erfarenhet vet jag dock att lugn inte alltid är tillräckligt.

Harmony.

Mat. Vän. Trevligt. Bra.

Inte kaos. Inte panik. Inte förvirring. Inte ångest.

Lugnt. Fint.

Peppande!!

Springtime.

Jag tycks bli lika förvånad varje år. Vår... Vart kom den ifrån? Går den att lita på? Vad kommer sen? Likt till en nyförälskelse håller jag mig på distans. Vågar inte riktigt tro på att den är här för att stanna. Vågar inte tro på att det ska leda till någonting mer. Vet att vare sig man vill eller inte så kommer det förr eller senare bli höst. Men måste våga hoppas! Solen och värmen lockar och övertygar. Bara att kasta sig ut. Låta sig förföras. Bländas av ljuset och låta energin flöda!

Goin' Against your Mind.

Jag tänker. Jag tänker och glömmer att göra. Jag tänker att jag ska skriva. Jag tänker att jag ska måla. Jag tänker att jag ska sy. Jag tänker att jag ska ta tag i saker. Men så gör jag inte det.

Någonstans mellan tanke och handling stannar processen upp. Varför undrar jag. Frågar mig om det har att göra med att jag ibland inte ser syftet med vissa handlingarna. Att jag inte ser vad det skulle kunna leda till. Att jag inte ser nyttigheten i det hela. Att det överhuvudtaget blir någonting gjort är antagligen för att jag sedan tidigare bestämt mig för att allt jag gör inte behöver vara nyttighetsanpassat.

Allt för ofta känns det dock som att man måste förklara både för sig själv och för andra varför man gör något. Det räcker inte riktigt att säga att man gör det enbart för att man måste, för att man helt enkelt mår bra av att bara göra saker.

Jag anser inte att produkten av handling måste inte vara syftet. Handlingen i sig är vad som egentligen är viktigt. Så varför lever jag inte som jag lär då kan man fråga sig. Funderar på om det kan vara något slags samhälleligt sinne, ett "common sense" som Gadamer talar om, som utövar en större makt över mig än jag anar. Screw that!

"Hello, my name is Felipe Aguacate"

Hihihihihi... hihhihi... hihihihi.

Ibland så tungt.... Och ibland så lätt!! Allt om vartannat. Vissa dagar vill man ju bara ska försvinna och aldrig komma igen och andra ter sig som små oaser bortom allt vad som kan tänkas bekymra. Synd bara att dagarna inte är jämt fördelade och att man själv inte kan bestämma när dagarna ska infalla. Denna dag går väl varken till historien som en av de bästa eller de sämsta men lite roligt var det i alla fall att hitta dessa bilder i sin kamera. Glatt överraskad att mötas av ett träd i regnbågens alla färger vid Bagarmossens tunnelbanestation. Mer färg och avokado till folket!

If You Just Don't Give a Fuck, Then Just Don't Give a Fuck.

So cold. More lonely than ever before. Stuck right between nowhere. This is not it.

Right Back Where I Started

Så var jag här igen. Samma känsla. Samma panik. Jag vill inte passa in. Jag ville inte följa den ström som driver med utefter förutbestämd väg. Men samtidigt vill jag ingenting hellre än att just passa in. Att känna att jag också har ett riktigt jobb att gå till. Att jag vet att jag får en summa pengar varje månad som gör det möjligt för mig att göra vissa val. Att jag också medverkar till att detta samhälle fortskrider och utvecklas. Men hur jag än vrider och vänder på detta dilemma verkar svaret aldrig gå jämt upp. Denna ekvation åtföljs alltid av en rest. Varför frågar jag mig återigen som så många gånger förut. Kanske är det så att min känsla säger en sak och förnuftet som slavar under samhällets normeringskrav säger en annan. Vad vet jag. Vet dock att hur lockande den utstakade vägen än ter sig så kan jag inte följa den.

Leaving the Cocoon!

Efter en höst av ångestskapande instängdhet är den hemska, hemska byggnadställningen äntligen på väg bort! Visst är det för tillfället lite smärtsamt. Hemtenta och ett jävla liv utanför som vanligt... men på något sätt känns det inte fullt lika jobbigt nu. Att jämföra ljudet av när byggnadsställningarna skulle monteras upp jämfört med denna nedmontering är som att jämföra natt och dag. Är helt övertygad om att vetskapen om vad en viss sak kommer att föra med sig är av avgörande betydelse för vad man har för inställning till saken i fråga. Samma ljud men olika resultat och därmed olika inställning. I am free!

Where I End and You Begin

Så har man hamnat här igen. Som en del av något... Och återigen finner jag att jag har en massa saker kvar att lära om mig själv. Trodde att jag skulle vara förberedd denna gång. Ha svaren på de frågor som skulle dyka upp. Men icke. Kanske är detta förvirrade tillstånd ett nödvändigt ont dock. Förvirring kan vara bra. Förvirring innebär att man är på väg att lära sig någonting nytt. Been there done that.

Men ändå. Att jag återigen skulle uppleva att det är jag som har ett problem med denna tvåsamhet var inte något som jag väntat mig... Om man nu ska kalla det ett problem. Det kanske helt enkelt är så här det är. Ständiga små prövningar för att ta reda på vart man har varandra, för att ta reda på vart man själv befinner sig och vart man vill befinna sig. För att ta reda på vilken mall man stuvas in i och som man per automatik inte alls känner sig bekväm med. Man prövar och prövar men ibland kan det kännas meningslöst... tvåsamheten förutsätter att det är två som deltar i prövandet.

Kanske är jag rastlös, kanske tänker jag för mycket, kanske har jag lite väl mycket att plugga nu...

Kanske är Hot Chips nya skiva ganska så bra, i alla fall vissa låtar. Kanske har Band of Horses gjort några riktigt bra låtar såsom The Funeral och St. Augustine. Kanske är I'm not There inte bara en tokigt sevärd film för människor som diggar dylan utan även för de som brottas med tankar kring identitetsskapande, och vem gör inte det...

Sidewalks and the Sky Occupy Your Little Eye

Ibland går jag och plugga inte riktigt ihop. Ibland måste jag bara göra något (något som inte inkluderar studier) för att inte bara bli sittande mer eller mindre apatisk. Skriva, sy eller måla spelar egentligen mindre roll bara jag gör något produktivt Antar att det finns ett behov av att låta tanken vandra utan att veta vart det kan bära hän. Om jag tillåter mig själv att skapa brukar konstigt nog också studierna bli mer produktiva. Svårt bra att släppa böckerna när tiden pressar.

Tiden. Snart dags att fylla 26. Ännu ett år förbi. Än så länge känner jag inte samma ålderspanik som jag gjorde vid samma tidpunkt förra året. Kan bero på att mitt liv inte är fullt lika tumultartat som då. Kan också bero på att jag har hunnit vänja mig vid idén av att inte längre vara 21 men inte heller äldre än jag känner mig, dvs 25 eller snart 26. En ålder som för min del känns lite som en mellanålder. Mellan vad vet jag egentligen inte. Hårddraget skulle man väl kunna se denna ålder som en ålder mellan oerfaren 20-åring å ena sidan och mogen skaffa-barn-åring å den andra men eftersom dessa hållpunkter i en människas liv är otroligt individuella och eftersom de egentligen inte går att knyta till en specifik ålder blir punkterna klart väldigt flytande. Hur som helst känner jag i alla fall att jag befinner mig någonstans mellan dessa punkter i mitt lilla liv. Och i dagsläget trivs jag här.

Åter en anledning till att paniken inför det oundvikliga åldrandet antagligen inte infunnit sig är att jag känner har vänner runt mig som betyder mycket för mig samt att jag hittat en person som jag gärna kramar länge och hårt. Människor att dela erfarenheter med är värt mer än något annat. En av livets stora paradoxer tordes vara att hur gärna man än skulle helt och totalt vilja förstå en annan människa, känna det denna människa känner, erfara det denna människa erfar förblir detta omöjligheter. Det är helt enkelt omöjligt att tillfullo dela en människas livserfarenheter. Men det är dock möjligt att prata med människor på så sätt få insikt inte bara i denna människas liv utan även i sitt egna. När det gäller vänner och nära bekantskaper ser jag mitt förhållande till dem som långa ständigt pågående samtal. Samtal som måste vårdas men som ger mer tillbaka. För mig är detta ovärderligt.

Nothin Much

Vad händer? Inte mycket nytt som händer.

Fortfarande fast bakom plast och buller men har väl på något sätt börjat vänja mig antar jag. Har insett fördelarna med att ta sitt pick och pack och pallra sig iväg till universitet om dagarna. Känns ju mer som att det är ett jobb man tar sig till. I synnerhet om man har i åtanke att Stockholms universitet rent konkret ser ut som en industri. Jobb, jobb, jobb med andra ord... men det passar ju mig. Desto mer att göra desto mindre övertolkande av människors ord och mening.

Vad består luft av? Hmm... en så enkel fråga som man kunde i sömnen under sina naturvetarår... Nöjd med att jag i alla fall visste (med säkerhet) att luft till 78% består av kväve och därefter en stor andel syre... Wikipedia vet dock allt, med säkerhet.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Jordens_atmosf%C3%A4r

Bra att veta.

The Return of the Evil Spacemen

AAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHH!!!! De är tillbaka och de är mer enerverande än innan. Trodde naivt nog ett tag där att renoveringsgubbarna hade slagit av på takten. Att de kanske var lite halvt färdiga med min del av huset... As if. Hur dum får man vara. Imorse vaknade jag som vanligt av ihärdigt bankande men idag åtföljdes bankandet även av kyla. Inte varmt i lägenheten och inget varmvatten i kranarna. Mmmm... mysig morgon... Nu har de mysiga gubbarna även slagit in hela byggnadsställningen i en vit presenning vilket förhindrar alla chanser för solstrålar att smita förbi stålrören samt alla möjligheter att ana en värld bortom byggnadsställningar. Som att befinna sig i en bunker 10 m upp i luften. Relativt ljus förvisso men ändock en ångestframkallande instängdhet. Blääää...

Suck. Vetskapen om att snön faller och att jag inte får beskåda det och bli löjligt glad har heller inte gjort denna dag till en bättre dag... Dumma, dumma rymdgubbar.

Let's get lost in the abyss!

Lugnt...!! Vadå lugnt... Jag tar tillbaka allt och hävdar motsatsen. Allt är verkligen inte lugnt... Kan inte varit vid mina sinnes fulla bruk då jag skrev förra inlägget.

Nedklottrat på bussen på väg hem från mina föräldrar i onsdags:

"Tålamodet tryter... Nu börjar jag fan bli irriterad på riktigt. Kanske bäst att varna omgivningen för potentiella utbrott eller helt enkelt låsa in mig ett litet tag. Problemet är bara att jag inte har någonstans att låsa in mig... Just nu vandrar jag omkring som en tickande bomb redo att explodera vilken sekund som helst. Eller högst troligt inte när som helt utan snarare vid ett mycket olägligt tillfälle.
Den av mig identifierade primära orsaken till denna frustration är det lilla (läs gigantiska) renoveringsprojekt som pågår precis utanför mina fönster. Att bli väckte vid sju-tiden varje morgon av människor som vandrar omkring på byggnadsställningar som är fast förankrade i min vägg och som utan förvarning börjar banka, borra och bila i samma vägg och sedan håller på med detta i ett antal timmar tills det inte är mycket kvar av dagen är inte något som gör under för mitt redan efterhalkande pluggande...
Jag har försökt se positivt på det hela. Försökt intala mig att det bara är bra att jag tvingas ut ur mitt hem för att sedan inte kunna återvända förrens sent på eftermiddagen. Jag har försökt men nu har jag insett. Insett att denna situation faktiskt inte alls fungerar. Med två tentor och en uppsats på 50 sidor att färdigställa börjar det se lite mörkt ut..."

Bussen i onsdags var det. Situationen har som tur är för tillfället ändrats till det bättre. Byggarbetarna verkar ha flyttat från min vägg för tillfället. Hoppas innerligt att de inte är tillbaka på måndag morgon. Vad det gäller pluggandet kommer det väl lösa sig tillslut... som alltid. En tenta påbörjad. Alltid något. Även om den tentan för närvarande envisas med att enbart gör mig allt mer förvirrad. Vad annat kan man förvänta sig av en tenta som ber en reflektera över begreppet "tolkning"... Som om jag inte redan funderar på tok för mycket över hur människor tolkar in eller inte tolkar in saker i vad som sägs och skrivs.

Sen var det här med byggandet som den primära orsaken... Sekundära orsaker...? Hmm... Vet inte om det är sviter av det grundläggande problem, vilket är mycket troligt, men det är något som spökar i bakhuvudet och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är... Något som får mig att tvivla.