Pictures.

Min kamera finns alltid i min närhet. Att fotografera är för mig att bevara en sinnesstämning. När jag tittar på bilder jag tagit minns jag hur jag kände vid det specifika tillfället, känslan kommer tillbaka, ibland starkare än vad jag mindes den som vid tillfället.

Ofta är det här förknippat med ett visst slags ljus. Ljus har en stor inverkan på mig, det försätter mig i olika sinnesstämningar. Att fota blir således ett sätt att bevara och minnas ett ljus och därmed en sinnesstämningen.

Paris, utanför Louvren. Jag, pappa och bror. Sen eftermiddag. Vår. Varmt. Vill tillbaka!!




















Om jag inte minns fel skriver Camus ofta om ljus i sina romaner. Måste läsa om men som jag minns det finns solen och dess inverkan på karaktärerna med som en betydelseskapande funktion, i alla fall i Främlingen.

Det fantastiska med bilder är att de kan ge en starkare känsla än den som var gällande vid ett visst tillfälle. Den positiva och förväntansfulla känslan jag får av bilden här ovan har förstärkts av det faktum jag efter jag tagit bilden gick på det underbara museet och fick se konst som jag älskar samt att resan var väldigt lyckad. Minnen som detta är helt enkelt ovärderliga. Det finns tillfällen jag önskar att jag inte mindes så mycket som jag gör. Positiva minnen av en tid som inte kommer tillbaka kan vara smärtsamma. Men samtidigt finns det inget som kan ersätta positiva minnen. Utan minnen skulle vi famla i blindo i en värld full av intryck. Minnen ger oss referensramar och formar till viss del våra personligheter. Utan minnen, vem skulle man då vara? Samtidigt kan man ju fråga sig: Hur handskas man med minnen som satt djupa och oläkbara sår?