To Write.

Jag ska börja skriva igen. Jag vill och jag ska. För tillfället har jag tid. På tok för mycket tid egentligen. Tid kan han en handlingsförlamande inverkan på mig samtidigt som det är just tid som jag värdesätter allra mest. Jag har tid och jag läser. Läser, läser, läser... Får lust att kasta mig ut i den ström av ord som hela tiden forsar. Får lust att skriva, bearbeta det jag läser, delta i ett ständigt pågående samtal. Men jag blir stående på kanten. Jag observerar, tar in och funderar som alltid. Att våga kasta sig ut...

Bredvid mig på skrivbordet har jag en massiv hög med underbara och svårgenomträngliga böcker och texter. Litteratur som jag har samlat på mig och vars ord och idéer lagrats någonstans inom mig. Det är fascinerande hur texter kan ta sig in i ett medvetande och tidvis skapa kaos men också insikt. Meningen är att allt det som nu lagrats i mig ska finna sin väg ut genom mina fingrar, in i ordbehandlingsprogrammet och ut på papper i form av en d-uppsats. Alla dessa texter och tankar ska struktureras och skapa ny mening. Jag känner lust.

Bland högen av böcker har jag en favorit för tillfället. Maurice Blanchot - The Book to Come. Vilken sida man än slår upp i denna bok fångar den mig som läsare och både förvirrar och klargör omvartannat. Det är som en väv av tankar som går runt och tycks motsäga sig själva men samtidigt kommer fram till något, till en kärna, till en insikt. Han skriver om Joubert, författaren som aldrig skrev en bok.

"Joubert had this gift. He never wrote a book. He only prepared himself to write one, resolutely seeking the right conditions that would allow him to write. Then he forgot even this aim. More precisely what he sought, this source of writing, this space in which to write, this light to define in space, demanded of him and asserted in him characteristics that made him unfit for any ordinary literary work, or made him turn away from it. He was thus one of the first entirely modern writers, preferring the center over the sphere, sacrificing results for the discovery of their conditions, not writing in order to add one book to another, but to make himself master of the point whence all books seemed to come, which, once found, would exempt him from writing them."

Tänkvärt. Att skriva är att begränsa. Att låsa fast. Men samtidigt är att skriva att visa och klargöra, att öppna upp för tolkning. Som man kan kämpa med att försöka klargöra något i ord men ändå känna att det inte går... Det som är så paradoxalt och slående med de extremt korta bitar av texter av Joubert som man får ta del av i The Book to Come är att de tycks säga allt. Joubert skrev korta rader om det han såg och upplevde. "The coolness during the summer", "The occupation of watching the time flow by" "The black hair in the tomb". Snapshoots från verkligheten, skrivna under slutet på 1700-talet. För mig träder bilderna fram starkt och tydligt. Starkare än någon roman någonsin skulle kunna åstadkomma. Blanchot har så klart mer att säga om detta och det är möjligt att Jouberts texter inte alls skulle kännas så märkvärdiga om inte Blanchot med sina tankar och ord visat vägen.

Efter att ha hängivet mig till och förlorat mig i det litteraturvetenskapliga fältets labyrintliknande värld har jag vid återkommande tillfällen slagits av hur betydelsefulla litteraturteoretiker och filosofer är för läsning av litteratur och för uppbyggnadet av en tankesfär. För mig träder dessa stora tänkare fram som stöttepelare men också som en typ av författare. De läser verk och skriver om dem och tillför verken något som kanske eller kanske inte fanns där innan. Att inte bara läsa litteratur utan att läsa om litteratur är att delta i ett samtal som allt som oftast handlar om mer än det specifika verket. Det är sannolikt också av denna anledning jag ofta förlorat mig i labyrinten. Jag antar att för att kunna delta i det litteraturvetenskapliga spelet måste man spela annars skulle litteraturvetenskapen inte kunna existera som en vetenskap.