Right Back Where I Started

Så var jag här igen. Samma känsla. Samma panik. Jag vill inte passa in. Jag ville inte följa den ström som driver med utefter förutbestämd väg. Men samtidigt vill jag ingenting hellre än att just passa in. Att känna att jag också har ett riktigt jobb att gå till. Att jag vet att jag får en summa pengar varje månad som gör det möjligt för mig att göra vissa val. Att jag också medverkar till att detta samhälle fortskrider och utvecklas. Men hur jag än vrider och vänder på detta dilemma verkar svaret aldrig gå jämt upp. Denna ekvation åtföljs alltid av en rest. Varför frågar jag mig återigen som så många gånger förut. Kanske är det så att min känsla säger en sak och förnuftet som slavar under samhällets normeringskrav säger en annan. Vad vet jag. Vet dock att hur lockande den utstakade vägen än ter sig så kan jag inte följa den.