Something new.

Jag kände att jag behövde ett nytt forum. Bloggar härifrån ett tag:

http://www.teachmehowtofight.blogspot.com/

Dismay.

Hata före detta lärarhögskolan!!! Fast besluten som jag är att ta en magister- och en lärarexamen har jag snart tillbringat ett och ett halvt år i vad som tidigare kallades lärarhögskolan och som nu, som tur är, tagits över av Stockholms universitet. Tyvärr har övertagandet ännu inte hunnit förändra undervisningen som bedrivs på de institutioner som var kopplade till lärarhögskolan så jag har varit tvungen att dras med den fruktansvärt låga standarden på undervisningsinnehåll, lärare och pedagogiska metoder som före detta lärarhögskolan tillhandahåller. Hemskt att man måste lida sig igenom detta för att få en examen. Förstår inte hur människor som gått denna utbildning från början till slut har orkat!! Det är klart, om den första utbildningen man påbörjar är i regi av lärarhögskolan vet man ju inte vad man ska kunna förvänta sig av en högskoleutbildning och är helt utlämnad till lärarhögskolans våld.

Jag har som tur var inte tvingats dras med lärarhögskolan så länge, men den korta tiden som jag har varit i kontakt med den har gett mig nog på fötterna att helt tvivla på hela det svenska skolväsendet, från förskola till högskola. Det finns mycket som funkar och mycket som är bra men det finns också mycket som är helt katastrofalt dåligt.

Det skulle vara svårt för att inte säga lönlöst och omöjligt att argumentera emot att ett fungerande samhälle inte skulle behöva en stark och kompetent lärarkår. Vare sig vi vill eller inte så innehar skolsystemet en avgörande funktion för individers utveckling till samhällsmedborgare. Och vad är då inte viktigare än att den utbildning som ska förse vårt samhälle med kompetenta lärare lever upp till de krav som ställs?

Ett stort problem med lärarutbildningen är att när man känns det som att man inte ens vet vart man ska börja och lappa och laga. Allt är fel. Hela den grundläggande idéen med utbildningen borde rivas upp och tänkas om. Visst kan man peka på specifika fel som jag och andra uppmärksammat och förvånas över:

Lärarnas kompetens: Man har inte förstått den litteratur man själv undervisar i. Visst, Vygotskij kan vara svår men det är ingen ursäkt.

Pedagogiken: Helt Piagetskadat; lämna över allt till studenterna, inte en utmanande lärare så långt ögat kan nå.

Undervisningsinnehåll: Kurser som helt saknar relevant syfte och som tar upp samma saker gång på gång. Har man läst Piaget och Vygotskij från ett skevt perspektiv med tveksamt syfte blir det inte bättre om man gör det från ett annat lika skevt perspektiv med lika tveksamt syfte.

Didaktiska metoder: Grupparbeten!! Need I say more.

Helheten: Det viktigaste av allt. Man får en känsla av att lärarna inte vet och inte har en tilltro till vad de sysslar med. Lärarutbildningen är inte satt i någon kontext utan framstår som en avart som verkar på långt avstånd från universitetet, både vad gäller undervisning och rent lokalmässigt. Som ämnselärare kan man ju tänka sig att man skulle gynnas av att studera sitt ämne och samtidigt få tillgång till medel som hjälper en att förklara hur man kan göra den egna kunskapen begriplig för andra. Tror också att förståelsen av ämnet skulle gynnas av att man faktiskt tvingas bryta ner och klargöra begrepp.

Och man skulle kunna fortsätta in absurdum...

Under tiden lärarutbildningen rustas upp borde det vara stopp på intagning av studenter. Skydda studenterna från att lägga ut pengar på en utbildning som inte lever upp till en god standard och skydda samhället från risken att stå utan kompetenta lärare. Jag ser svart. Hela skolsystemet känns som ett sjunkande skepp där engagerade lärare öser vatten så det står härliga till men utan resultat. Skeppet håller på att sjunka. När är det nog kan man fråga sig.

Pictures.

Min kamera finns alltid i min närhet. Att fotografera är för mig att bevara en sinnesstämning. När jag tittar på bilder jag tagit minns jag hur jag kände vid det specifika tillfället, känslan kommer tillbaka, ibland starkare än vad jag mindes den som vid tillfället.

Ofta är det här förknippat med ett visst slags ljus. Ljus har en stor inverkan på mig, det försätter mig i olika sinnesstämningar. Att fota blir således ett sätt att bevara och minnas ett ljus och därmed en sinnesstämningen.

Paris, utanför Louvren. Jag, pappa och bror. Sen eftermiddag. Vår. Varmt. Vill tillbaka!!




















Om jag inte minns fel skriver Camus ofta om ljus i sina romaner. Måste läsa om men som jag minns det finns solen och dess inverkan på karaktärerna med som en betydelseskapande funktion, i alla fall i Främlingen.

Det fantastiska med bilder är att de kan ge en starkare känsla än den som var gällande vid ett visst tillfälle. Den positiva och förväntansfulla känslan jag får av bilden här ovan har förstärkts av det faktum jag efter jag tagit bilden gick på det underbara museet och fick se konst som jag älskar samt att resan var väldigt lyckad. Minnen som detta är helt enkelt ovärderliga. Det finns tillfällen jag önskar att jag inte mindes så mycket som jag gör. Positiva minnen av en tid som inte kommer tillbaka kan vara smärtsamma. Men samtidigt finns det inget som kan ersätta positiva minnen. Utan minnen skulle vi famla i blindo i en värld full av intryck. Minnen ger oss referensramar och formar till viss del våra personligheter. Utan minnen, vem skulle man då vara? Samtidigt kan man ju fråga sig: Hur handskas man med minnen som satt djupa och oläkbara sår?

Nothing new, nothing new.

Inte fått mycket gjort idag. Inte haft suget. Inte haft lusten. Inte haft orken.

Vaknade sent. Trött efter helgen. Känt mig efter hela dagen. Typisk måndagskänsla. Men alla dagar kan inte vara produktiva dagar. I och för sig kanske det skulle vara bra om fler dagar var lite mer produktiva men då skulle jag behöva tillåta mig själv att göra andra saker och inte känna att jag får dåligt samvete om jag inte arbetar med uppsatsen. Men den måste bli klar!! Jag vill göra andra saker. Läsa andra saker, skriva om andra saker. Visserligen är jag rätt fri i mitt skrivande men samtidigt måste man anpassa sig till väldigt strikta ramar. Undrar hur skrivandet skulle te sig om man inte behövde anpassa sig till ramarna och bara fick i uppgift att behandla ett ämne, skriva om vad andra människor tänkt och hur man förhåller sig till det. Kanske från ett mer personligt perspektiv, kanske mer som ett experiment, kanske som fiktion.

Hur skulle våra liv te sig utan fiktion frågar jag mig ibland. Otroligt, för att inte säga helt olidligt, tråkiga blir svaret.

To Those it May Concern.

Internet Is for Sure the Devil in Disguise.

Klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick, klick........ och vart hamnar man.... ingenstans egentligen. Man klickar och klickar vidare. Ny bilder och texter. Ord, ord, ord. En färd med okänt mål. Men vart hamnar man och vad får man reda på? Vad säger deessa texter och bilder. Inte mycket nytt. Det blir en drog. Man är fast i sitt egna begär av att vilja veta mer. Att vilja få reda på något som tycks vara undangömt, något som man tror ska uppenbara sig efter nästa klick. Men icke. Så vad gör man? Man klickar vidare.

Jag blir lika förvånad varje gång jag fastnar i klickandet och lyckas fördriva en mängd tid till att varken bli klokare eller lyckligare utan enbart mer frustrerad över att återigen komma till insikten att det undangömda inte uppenbarade sig idag heller. Jag lyckas ta mig tillbaka till min uppsats och texter som till skillnad från det mesta på nätet sätter igång tankeprocesser i hjärnan som faktiskt ger någonting. Bearbetandet av dessa texter är svårt, tidskrävande och känns ibland oöverstigligt men faktum är att detta arbete har gett mig något som är helt ovärderligt. Dessa texter utlovar inga svar eller quick fixs utan de skapar störningar, stannar kvar i huvudet och får mig att tänka i nya och annorlunda banor och att kunna möta världen med nya tankar och idéer är för mig mer värdefullt än något annat. Att öka sitt referenskapital och därmed öka möjligheterna att förstå mer ger helt enkelt mer och kan omöjligtvis ersättas av ändlöst klickande. Trots denna insikt klickar jag vidare.... Jag tror fortfarande att det finns något som väntar bakom nästa dörr, ett klick bort.

To Write.

Jag ska börja skriva igen. Jag vill och jag ska. För tillfället har jag tid. På tok för mycket tid egentligen. Tid kan han en handlingsförlamande inverkan på mig samtidigt som det är just tid som jag värdesätter allra mest. Jag har tid och jag läser. Läser, läser, läser... Får lust att kasta mig ut i den ström av ord som hela tiden forsar. Får lust att skriva, bearbeta det jag läser, delta i ett ständigt pågående samtal. Men jag blir stående på kanten. Jag observerar, tar in och funderar som alltid. Att våga kasta sig ut...

Bredvid mig på skrivbordet har jag en massiv hög med underbara och svårgenomträngliga böcker och texter. Litteratur som jag har samlat på mig och vars ord och idéer lagrats någonstans inom mig. Det är fascinerande hur texter kan ta sig in i ett medvetande och tidvis skapa kaos men också insikt. Meningen är att allt det som nu lagrats i mig ska finna sin väg ut genom mina fingrar, in i ordbehandlingsprogrammet och ut på papper i form av en d-uppsats. Alla dessa texter och tankar ska struktureras och skapa ny mening. Jag känner lust.

Bland högen av böcker har jag en favorit för tillfället. Maurice Blanchot - The Book to Come. Vilken sida man än slår upp i denna bok fångar den mig som läsare och både förvirrar och klargör omvartannat. Det är som en väv av tankar som går runt och tycks motsäga sig själva men samtidigt kommer fram till något, till en kärna, till en insikt. Han skriver om Joubert, författaren som aldrig skrev en bok.

"Joubert had this gift. He never wrote a book. He only prepared himself to write one, resolutely seeking the right conditions that would allow him to write. Then he forgot even this aim. More precisely what he sought, this source of writing, this space in which to write, this light to define in space, demanded of him and asserted in him characteristics that made him unfit for any ordinary literary work, or made him turn away from it. He was thus one of the first entirely modern writers, preferring the center over the sphere, sacrificing results for the discovery of their conditions, not writing in order to add one book to another, but to make himself master of the point whence all books seemed to come, which, once found, would exempt him from writing them."

Tänkvärt. Att skriva är att begränsa. Att låsa fast. Men samtidigt är att skriva att visa och klargöra, att öppna upp för tolkning. Som man kan kämpa med att försöka klargöra något i ord men ändå känna att det inte går... Det som är så paradoxalt och slående med de extremt korta bitar av texter av Joubert som man får ta del av i The Book to Come är att de tycks säga allt. Joubert skrev korta rader om det han såg och upplevde. "The coolness during the summer", "The occupation of watching the time flow by" "The black hair in the tomb". Snapshoots från verkligheten, skrivna under slutet på 1700-talet. För mig träder bilderna fram starkt och tydligt. Starkare än någon roman någonsin skulle kunna åstadkomma. Blanchot har så klart mer att säga om detta och det är möjligt att Jouberts texter inte alls skulle kännas så märkvärdiga om inte Blanchot med sina tankar och ord visat vägen.

Efter att ha hängivet mig till och förlorat mig i det litteraturvetenskapliga fältets labyrintliknande värld har jag vid återkommande tillfällen slagits av hur betydelsefulla litteraturteoretiker och filosofer är för läsning av litteratur och för uppbyggnadet av en tankesfär. För mig träder dessa stora tänkare fram som stöttepelare men också som en typ av författare. De läser verk och skriver om dem och tillför verken något som kanske eller kanske inte fanns där innan. Att inte bara läsa litteratur utan att läsa om litteratur är att delta i ett samtal som allt som oftast handlar om mer än det specifika verket. Det är sannolikt också av denna anledning jag ofta förlorat mig i labyrinten. Jag antar att för att kunna delta i det litteraturvetenskapliga spelet måste man spela annars skulle litteraturvetenskapen inte kunna existera som en vetenskap.