jag vet att jag är tokigt emo. jag vet att jag kommer att vara en av de som sitter i ett hörn på hemmet och lyssnar på joy division. tragiskt? kan tyckas...men vetskapen om detta är inget som gör mig ledsen eller skulle få mig att vanhedra livet och skära mig själv i armarna.
det är inte det som är emo, inte för mig i alla fall. jag har bara väldigt nära till alla mina känslor, på gott och ont… emotionell helt enkelt.
ibland undrar man i och för sig… alla dessa tårar vad ska de vara bra för… men samtidigt känns tårar som nåt slags bevis på att känslan finns där, både för sorgen och för glädjen. jag skulle inte byta bort mina tårar för nåt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment