Right Back Where I Started

Så var jag här igen. Samma känsla. Samma panik. Jag vill inte passa in. Jag ville inte följa den ström som driver med utefter förutbestämd väg. Men samtidigt vill jag ingenting hellre än att just passa in. Att känna att jag också har ett riktigt jobb att gå till. Att jag vet att jag får en summa pengar varje månad som gör det möjligt för mig att göra vissa val. Att jag också medverkar till att detta samhälle fortskrider och utvecklas. Men hur jag än vrider och vänder på detta dilemma verkar svaret aldrig gå jämt upp. Denna ekvation åtföljs alltid av en rest. Varför frågar jag mig återigen som så många gånger förut. Kanske är det så att min känsla säger en sak och förnuftet som slavar under samhällets normeringskrav säger en annan. Vad vet jag. Vet dock att hur lockande den utstakade vägen än ter sig så kan jag inte följa den.

Leaving the Cocoon!

Efter en höst av ångestskapande instängdhet är den hemska, hemska byggnadställningen äntligen på väg bort! Visst är det för tillfället lite smärtsamt. Hemtenta och ett jävla liv utanför som vanligt... men på något sätt känns det inte fullt lika jobbigt nu. Att jämföra ljudet av när byggnadsställningarna skulle monteras upp jämfört med denna nedmontering är som att jämföra natt och dag. Är helt övertygad om att vetskapen om vad en viss sak kommer att föra med sig är av avgörande betydelse för vad man har för inställning till saken i fråga. Samma ljud men olika resultat och därmed olika inställning. I am free!

Where I End and You Begin

Så har man hamnat här igen. Som en del av något... Och återigen finner jag att jag har en massa saker kvar att lära om mig själv. Trodde att jag skulle vara förberedd denna gång. Ha svaren på de frågor som skulle dyka upp. Men icke. Kanske är detta förvirrade tillstånd ett nödvändigt ont dock. Förvirring kan vara bra. Förvirring innebär att man är på väg att lära sig någonting nytt. Been there done that.

Men ändå. Att jag återigen skulle uppleva att det är jag som har ett problem med denna tvåsamhet var inte något som jag väntat mig... Om man nu ska kalla det ett problem. Det kanske helt enkelt är så här det är. Ständiga små prövningar för att ta reda på vart man har varandra, för att ta reda på vart man själv befinner sig och vart man vill befinna sig. För att ta reda på vilken mall man stuvas in i och som man per automatik inte alls känner sig bekväm med. Man prövar och prövar men ibland kan det kännas meningslöst... tvåsamheten förutsätter att det är två som deltar i prövandet.

Kanske är jag rastlös, kanske tänker jag för mycket, kanske har jag lite väl mycket att plugga nu...

Kanske är Hot Chips nya skiva ganska så bra, i alla fall vissa låtar. Kanske har Band of Horses gjort några riktigt bra låtar såsom The Funeral och St. Augustine. Kanske är I'm not There inte bara en tokigt sevärd film för människor som diggar dylan utan även för de som brottas med tankar kring identitetsskapande, och vem gör inte det...