Insight.

Efter att ha ögnat igenom papperna inför höstens terminstart insåg jag plötsligt, som om att jag inte redan var på det klara med detta, att jag inom ett år om allting går som det ska kan titulera mig färdigutexaminerad lärare... "Gulp..." var min första reaktion. Färdig... Klar... Redo att möta världen, stå på egna ben och finansiera mitt leverne utan varken statligt eller familjärt stöd... Skrämmande...
Min andra reaktion efter denna insikt var: "Varför skrämmer detta mig så mycket?"Det är ju faktiskt det här jag strävat efter den senaste tiden. Att leva på studiebidrag och jobba extra och sedan ändå knappt ha pengar över så det räcker har allt mer börjat kännas som ett kapitel som det är dags att avsluta.
Antar att gå framåt inte alltid är lätt. Att söka förändring samtidigt som man inser att förändringen kommer innebära att något som man tycker om kommer att gå i graven ger upphov till en ambivalent känsla. Sorg, oro och ångest varvas med lycka, förväntning och spänning. Allt i ett vilket mest av allt kan samlas upp i en stor känsla av förvirring. Jag vet att det är den här vägen jag vill gå, vet bara inte om jag är redo ännu...

Silence.

Mycket tid och uppmärksamhet har riktats åt ett håll. Andra saker har ägnats mindre tid... Bra eller dåligt? Vet inte än... Både och kanske. Saknar lite allt möjligt för tillfället men känner men ändock lugnare om mer harmonisk än på länge. Av erfarenhet vet jag dock att lugn inte alltid är tillräckligt.

Harmony.

Mat. Vän. Trevligt. Bra.

Inte kaos. Inte panik. Inte förvirring. Inte ångest.

Lugnt. Fint.

Peppande!!

Springtime.

Jag tycks bli lika förvånad varje år. Vår... Vart kom den ifrån? Går den att lita på? Vad kommer sen? Likt till en nyförälskelse håller jag mig på distans. Vågar inte riktigt tro på att den är här för att stanna. Vågar inte tro på att det ska leda till någonting mer. Vet att vare sig man vill eller inte så kommer det förr eller senare bli höst. Men måste våga hoppas! Solen och värmen lockar och övertygar. Bara att kasta sig ut. Låta sig förföras. Bländas av ljuset och låta energin flöda!

Goin' Against your Mind.

Jag tänker. Jag tänker och glömmer att göra. Jag tänker att jag ska skriva. Jag tänker att jag ska måla. Jag tänker att jag ska sy. Jag tänker att jag ska ta tag i saker. Men så gör jag inte det.

Någonstans mellan tanke och handling stannar processen upp. Varför undrar jag. Frågar mig om det har att göra med att jag ibland inte ser syftet med vissa handlingarna. Att jag inte ser vad det skulle kunna leda till. Att jag inte ser nyttigheten i det hela. Att det överhuvudtaget blir någonting gjort är antagligen för att jag sedan tidigare bestämt mig för att allt jag gör inte behöver vara nyttighetsanpassat.

Allt för ofta känns det dock som att man måste förklara både för sig själv och för andra varför man gör något. Det räcker inte riktigt att säga att man gör det enbart för att man måste, för att man helt enkelt mår bra av att bara göra saker.

Jag anser inte att produkten av handling måste inte vara syftet. Handlingen i sig är vad som egentligen är viktigt. Så varför lever jag inte som jag lär då kan man fråga sig. Funderar på om det kan vara något slags samhälleligt sinne, ett "common sense" som Gadamer talar om, som utövar en större makt över mig än jag anar. Screw that!

"Hello, my name is Felipe Aguacate"

Hihihihihi... hihhihi... hihihihi.

Ibland så tungt.... Och ibland så lätt!! Allt om vartannat. Vissa dagar vill man ju bara ska försvinna och aldrig komma igen och andra ter sig som små oaser bortom allt vad som kan tänkas bekymra. Synd bara att dagarna inte är jämt fördelade och att man själv inte kan bestämma när dagarna ska infalla. Denna dag går väl varken till historien som en av de bästa eller de sämsta men lite roligt var det i alla fall att hitta dessa bilder i sin kamera. Glatt överraskad att mötas av ett träd i regnbågens alla färger vid Bagarmossens tunnelbanestation. Mer färg och avokado till folket!

If You Just Don't Give a Fuck, Then Just Don't Give a Fuck.

So cold. More lonely than ever before. Stuck right between nowhere. This is not it.

Right Back Where I Started

Så var jag här igen. Samma känsla. Samma panik. Jag vill inte passa in. Jag ville inte följa den ström som driver med utefter förutbestämd väg. Men samtidigt vill jag ingenting hellre än att just passa in. Att känna att jag också har ett riktigt jobb att gå till. Att jag vet att jag får en summa pengar varje månad som gör det möjligt för mig att göra vissa val. Att jag också medverkar till att detta samhälle fortskrider och utvecklas. Men hur jag än vrider och vänder på detta dilemma verkar svaret aldrig gå jämt upp. Denna ekvation åtföljs alltid av en rest. Varför frågar jag mig återigen som så många gånger förut. Kanske är det så att min känsla säger en sak och förnuftet som slavar under samhällets normeringskrav säger en annan. Vad vet jag. Vet dock att hur lockande den utstakade vägen än ter sig så kan jag inte följa den.

Leaving the Cocoon!

Efter en höst av ångestskapande instängdhet är den hemska, hemska byggnadställningen äntligen på väg bort! Visst är det för tillfället lite smärtsamt. Hemtenta och ett jävla liv utanför som vanligt... men på något sätt känns det inte fullt lika jobbigt nu. Att jämföra ljudet av när byggnadsställningarna skulle monteras upp jämfört med denna nedmontering är som att jämföra natt och dag. Är helt övertygad om att vetskapen om vad en viss sak kommer att föra med sig är av avgörande betydelse för vad man har för inställning till saken i fråga. Samma ljud men olika resultat och därmed olika inställning. I am free!

Where I End and You Begin

Så har man hamnat här igen. Som en del av något... Och återigen finner jag att jag har en massa saker kvar att lära om mig själv. Trodde att jag skulle vara förberedd denna gång. Ha svaren på de frågor som skulle dyka upp. Men icke. Kanske är detta förvirrade tillstånd ett nödvändigt ont dock. Förvirring kan vara bra. Förvirring innebär att man är på väg att lära sig någonting nytt. Been there done that.

Men ändå. Att jag återigen skulle uppleva att det är jag som har ett problem med denna tvåsamhet var inte något som jag väntat mig... Om man nu ska kalla det ett problem. Det kanske helt enkelt är så här det är. Ständiga små prövningar för att ta reda på vart man har varandra, för att ta reda på vart man själv befinner sig och vart man vill befinna sig. För att ta reda på vilken mall man stuvas in i och som man per automatik inte alls känner sig bekväm med. Man prövar och prövar men ibland kan det kännas meningslöst... tvåsamheten förutsätter att det är två som deltar i prövandet.

Kanske är jag rastlös, kanske tänker jag för mycket, kanske har jag lite väl mycket att plugga nu...

Kanske är Hot Chips nya skiva ganska så bra, i alla fall vissa låtar. Kanske har Band of Horses gjort några riktigt bra låtar såsom The Funeral och St. Augustine. Kanske är I'm not There inte bara en tokigt sevärd film för människor som diggar dylan utan även för de som brottas med tankar kring identitetsskapande, och vem gör inte det...

Sidewalks and the Sky Occupy Your Little Eye

Ibland går jag och plugga inte riktigt ihop. Ibland måste jag bara göra något (något som inte inkluderar studier) för att inte bara bli sittande mer eller mindre apatisk. Skriva, sy eller måla spelar egentligen mindre roll bara jag gör något produktivt Antar att det finns ett behov av att låta tanken vandra utan att veta vart det kan bära hän. Om jag tillåter mig själv att skapa brukar konstigt nog också studierna bli mer produktiva. Svårt bra att släppa böckerna när tiden pressar.

Tiden. Snart dags att fylla 26. Ännu ett år förbi. Än så länge känner jag inte samma ålderspanik som jag gjorde vid samma tidpunkt förra året. Kan bero på att mitt liv inte är fullt lika tumultartat som då. Kan också bero på att jag har hunnit vänja mig vid idén av att inte längre vara 21 men inte heller äldre än jag känner mig, dvs 25 eller snart 26. En ålder som för min del känns lite som en mellanålder. Mellan vad vet jag egentligen inte. Hårddraget skulle man väl kunna se denna ålder som en ålder mellan oerfaren 20-åring å ena sidan och mogen skaffa-barn-åring å den andra men eftersom dessa hållpunkter i en människas liv är otroligt individuella och eftersom de egentligen inte går att knyta till en specifik ålder blir punkterna klart väldigt flytande. Hur som helst känner jag i alla fall att jag befinner mig någonstans mellan dessa punkter i mitt lilla liv. Och i dagsläget trivs jag här.

Åter en anledning till att paniken inför det oundvikliga åldrandet antagligen inte infunnit sig är att jag känner har vänner runt mig som betyder mycket för mig samt att jag hittat en person som jag gärna kramar länge och hårt. Människor att dela erfarenheter med är värt mer än något annat. En av livets stora paradoxer tordes vara att hur gärna man än skulle helt och totalt vilja förstå en annan människa, känna det denna människa känner, erfara det denna människa erfar förblir detta omöjligheter. Det är helt enkelt omöjligt att tillfullo dela en människas livserfarenheter. Men det är dock möjligt att prata med människor på så sätt få insikt inte bara i denna människas liv utan även i sitt egna. När det gäller vänner och nära bekantskaper ser jag mitt förhållande till dem som långa ständigt pågående samtal. Samtal som måste vårdas men som ger mer tillbaka. För mig är detta ovärderligt.