Insight.

Efter att ha ögnat igenom papperna inför höstens terminstart insåg jag plötsligt, som om att jag inte redan var på det klara med detta, att jag inom ett år om allting går som det ska kan titulera mig färdigutexaminerad lärare... "Gulp..." var min första reaktion. Färdig... Klar... Redo att möta världen, stå på egna ben och finansiera mitt leverne utan varken statligt eller familjärt stöd... Skrämmande...
Min andra reaktion efter denna insikt var: "Varför skrämmer detta mig så mycket?"Det är ju faktiskt det här jag strävat efter den senaste tiden. Att leva på studiebidrag och jobba extra och sedan ändå knappt ha pengar över så det räcker har allt mer börjat kännas som ett kapitel som det är dags att avsluta.
Antar att gå framåt inte alltid är lätt. Att söka förändring samtidigt som man inser att förändringen kommer innebära att något som man tycker om kommer att gå i graven ger upphov till en ambivalent känsla. Sorg, oro och ångest varvas med lycka, förväntning och spänning. Allt i ett vilket mest av allt kan samlas upp i en stor känsla av förvirring. Jag vet att det är den här vägen jag vill gå, vet bara inte om jag är redo ännu...