Springtime.

Jag tycks bli lika förvånad varje år. Vår... Vart kom den ifrån? Går den att lita på? Vad kommer sen? Likt till en nyförälskelse håller jag mig på distans. Vågar inte riktigt tro på att den är här för att stanna. Vågar inte tro på att det ska leda till någonting mer. Vet att vare sig man vill eller inte så kommer det förr eller senare bli höst. Men måste våga hoppas! Solen och värmen lockar och övertygar. Bara att kasta sig ut. Låta sig förföras. Bländas av ljuset och låta energin flöda!

Goin' Against your Mind.

Jag tänker. Jag tänker och glömmer att göra. Jag tänker att jag ska skriva. Jag tänker att jag ska måla. Jag tänker att jag ska sy. Jag tänker att jag ska ta tag i saker. Men så gör jag inte det.

Någonstans mellan tanke och handling stannar processen upp. Varför undrar jag. Frågar mig om det har att göra med att jag ibland inte ser syftet med vissa handlingarna. Att jag inte ser vad det skulle kunna leda till. Att jag inte ser nyttigheten i det hela. Att det överhuvudtaget blir någonting gjort är antagligen för att jag sedan tidigare bestämt mig för att allt jag gör inte behöver vara nyttighetsanpassat.

Allt för ofta känns det dock som att man måste förklara både för sig själv och för andra varför man gör något. Det räcker inte riktigt att säga att man gör det enbart för att man måste, för att man helt enkelt mår bra av att bara göra saker.

Jag anser inte att produkten av handling måste inte vara syftet. Handlingen i sig är vad som egentligen är viktigt. Så varför lever jag inte som jag lär då kan man fråga sig. Funderar på om det kan vara något slags samhälleligt sinne, ett "common sense" som Gadamer talar om, som utövar en större makt över mig än jag anar. Screw that!